Att mötas i tystnaden. Eva Lange & Per Kesselmar

Eva Lange och Per Kesselmar har aldrig skapat tillsammans eller samarbetat på något sätt. För första gången möts deras verk i samma utställning. Iden är klockren. Den verkar så självklar att det nästan är obegripligt att ingen tidigare har kommit på den. Det finns nämligen en osynlig sträng mellan Langes och Kesselmars verk. Deras skapelser inbjuder till en liknande form av koncentrerad uppmärksamhet.
En konstnärsateljé är ett laboratorium för ider och en verkstad på en och samma gång. I detta rum förverkligas (ibland även krossas) konstnärernas drömmar om att komma åt något alldeles speciellt, något unikt som ingen annan hittills formulerat. Att sätta ord på Langes och Kesselmars konst är därmed en våghalsig, kanske en rentav dåraktig förhoppning om att fånga det undflyende. Det mesta tycks här förbli utom räckhåll för språket. Trots att orden först flockas, trängs och stångas försvinner de plötsligt som om de gömde sig bakom verken. Så även denna gång faller meningarna tunga som sten. Det man beskriver hotar med att bryta ihop och gå sönder. När orden är allt som man har återstår dock fåfänga försök att hitta de rätta.

Eva Lange
Gigantiska fönster täcker den ena långväggen i den marmorvita ateljén på Södermalm i Stockholm. Gips-, frigolit- och dammkorn dansar i ljuset som även nu under vintern drar färgerna ur alla ting det träffar. Eva Lange arbetar. Jag slipar och slipar och blir aldrig färdig har hon tidigare berättat. Men färdig blir hon allt. Med varm hand överlämnas verken som en generös gåva till betraktaren, som själv får fortsätta sin emotionella resa med dem.
Eva Langes skaparkraft handlar om den outtröttliga strävan efter själva kärnan. Går det att skulptera fram regnet? Eller så immateriella motiv som själen,samvete och igenting? Eva Lange har redan gjort det. Hon har även gett form åt tro, hopp och kärleken de stora begrepp som förlorar sin kraft när de förklaras och som kräver konkreta handlingar för att få sin gestalt.
Cirkeln, klotet, cylindern och linjen är de grundläggande former som hon ständigt återvänder till. I uttryckets enkelhet förborgas symbolernas makt. Cirkeln ? som livets hjul, helheten och den oavbrutna rörelsen. Klotet ? som det kosmiska ägget, fullkomlighet och summan av allt. Och linjen? bindande men ändå med möjligheten till en oändlig utvidgning.Med minimala gester fångar Eva Lange skapelsens hemligheter. I hennes konst finns både ögonblickets och evighetens stillhet, både ömhet och kraft. Som få hittar hon den utsökta formen i det allra enklaste utan att förslava tingen.
Hennes stiliserade grundformer strävar inte efter perfektionen. Här är skavanken, avvikelsen eller en liten lutning ett uttryck för formens liv.
Det var den klassiska skulpturen som älskade regler. Naturen rymmer förvisso oändliga mönster, men det är frihet som är dess rätta element. Och det är just naturen som Lange utgår ifrån när hon med en minimalistisk klarhet skapar vallmo, tulpan eller regn.
Hennes objekt växer fram i gränslandet mellan det organiska och abstrakta. Med Constantin Brâncuși delar hon intresse för en universell form, byggd av plastiska urelement och med rötter såväl i arkaisk som afrikansk tradition. Som Henry Moore hittar hon också balansen i den slutna massan.
Trots att inget konstnärligt uttryck är modernt för evigt finns det något i Eva Langes formspråk som trotsar tiden. Det talar med det förflutna och det siar framåt, som en flaskpost som guppar på livets havsström.
Konsten besitter förmågan att ladda sin omgivning med betydelser och förvandla anonyma ytor till platser med själ. Den kan skänka gemenskap åt främlingar och ge tröst åt dem som inte ens visste att de behövde den. Eva Lange arbetar obehindrat i stora och i intima format. Hon behandlar gips, alabaster, marmor och terrakotta med samma vördnad. Hon får de anspråkslösa materialen att utstråla samma värdighet som de finaste när hon har behandlat dem. Materialens naturliga karaktär får prövas mot formens elegans. Skulpturerna vidöppnas eller sluter sig samman som om de motståndslöst följde sin skapares anvisningar på väg att fullborda den konstnärliga visionen.
Resultaten är häpnadsväckande. Enkla och monumentala på samma gång. Monokroma, oftast bländande vita, blir de en tillflyktsort för blicken. Här finns ingen fram- eller baksida, ingen inre eller yttre rum. Bara varandras skyddande närhet, när luften håller delarna samman. I det ombytliga ljuset föds varje verk ständigt på nytt.

Per Kesselmar
En lågmäld musik fyller en atelje i Bromma. Det är John Dowlands verk för luta. Det skulle också kunna vara Purcell eller Bach. Det är i deras sällskap som Per Kesselmar helst skapar.
Hans målningar hänger eller lutar mot väggarna. Till synes klara är de alltid redo för nya färgslöjor, om konstnären nu väljer så. Som om tiden fortsatte att andas på verken. Det kan aldrig finnas för många andetag eller för många eteriska färglager.
Det har funnits åtskilliga försöka att passa in Kesselmars verk i konsthistoriska traditioner. Ibland hänvisar man till Kazimir Malevitj och suprematisterna. Ibland framställs Kesselmar som minimalisternas trogna arvtagare. Ändå skaver definitionerna på något obekvämt sätt. Kesselmars konst är sprungen ur modernismen, men den sticker ut och söker sin egen unika väg.
Per Kesselmars konst utstrålar en sofistikerad elegans. Hans monokroma måleri och strama objekt i järn framstår som visuella gåtor. Penslar används när en skugga ska sättas direkt på väggen. Det är istället med valsar som Kesselmar målar. Slöjtunna lager av färg skiktas med den största känsligheten på metallplåtar av koppar, mässing, aluminium, bly eller järn. Underlagets individuella färgton och hårdhet bidrar till målningarnas vidunderliga karaktär. Kallare eller varmare nyanser lyser underifrån. Krökta ytor, konvexa och konkava, träder sakteligen fram.
Paletten pendlar från grafitgrått till kritvitt. Däremellan finns en oändlig rymd av skiftningar och möjligheter. Färgerna, som finns där och som man bara anar, är stadda i ständig förvandling. De tycks vara sprungna ur samma grå kärna som står både för kroppens förgänglighet och själens odödlighet.
I detta abstrakta måleri finns ingen berättelse, ingen förtärande passion eller ens en minsta krok att haka blicken vid. Förgäves är alla försök att skönja ett underliggande mönster. Trots den glupande hunger på att se är blicken obevekligen på glid mellan skimrande ljus och vibrerande skuggor. Här finns allt och ingenting – endast förnimmelsernas oändliga äventyr.
Och innan ögonen vänjer sig vid alla schatteringar, som skarvlöst glider ut och in i varandra, blir man kanske som Hans Castorp i Thomas Manns roman Bergtagen. I kapitlet â€�Snöâ€� beskrivs hur Castorp överraskas av en snöstorm. Han kämpar för sitt liv blint, omsvept av det virvlande vita mörkret, det var ett ingenting, ett vitt virvlande ingenting som han såg in i när han tvingade sig att se, skriver Mann. Sällan upplever man dessa rader så bokstavligt som inför Kesselmars verk.
Hans målningar blir projektionsytor för det som betraktaren förmår att se eller som fantasin lyckas frambesvärja. Utmaningen är att konsten här suddar ut skillnaden mellan en spegel och ett fönster. Vi kikar ut mot något som vi inte kan se igenom. Bilden studsar tillbaka som en oväntad reflektion av betraktaren själv.
Gång på gång återvänder Per Kesselmar till en värld som om världen inte fanns utan måste skapas på nytt, befriad från alla våra falska föreställningar om den. Varje målning har sitt eget magiska här och nu. Det gör dem knappast mindre aktuella. Det skänker dem istället en aura av universell tidlöshet. Här finns ingen verklighetsflykt utan dess raka motsats ? ett sätt att söka ljuset och att närma sig naturen i dess mest elementära form. Som att se en hel värld i en vattendroppe.

Livet är upprepningâ€�, skriver Søren Kirkegaard. Upprepningen är också den konstnärliga formel som både Eva Lange och Per Kesselmar helhjärtat bejakar. De återvänder till samma motiv om och om igen. I sin strikta hållning har de mycket gemensamt med andra konstnärer genom seklen. Agnes Martin, Alberto Giacometti, Mark Rothko, Hiroschi Sugimoto, Edmund de Waal ... Listan på konstnärer som på ett liknande sätt jobbar i odefinierade, oavslutade serier skulle kunna göras oändlig.
I grunden kan man hitta den antika principen imitatio, som brukar vara behjälplig vid inlärning, men som även utgör en stabil grund för kreativitetens utveckling och en konstnärlig förfining. Eva Lange och Per Kesselmar drar tekniken till sin spets. De är sina egna läromästare genom att efterbilda och ständigt försöka att överträffa ingen annan än sig själv. Omtagningen är ingen stelnad rutin utan en ren drivkraft för deras verk. Med den som lära och en estetisk livsform blir deras konst en paradoxal kombination av oföränderlighet och flyktighet. Deras skapande grundar sig på inre sammanhang, nödvändighet och en poetisk lagbundenhet. Varje resultat är dock unikt. Varje verk är ett lustfyllt rymningsförsök och samtidigt en kär återkomst. En flykt från och en flykt till. Från och tillbaka till sig själv.
Som tidigare bland andra Giorgio Morandi söker Eva Lange och Per Kesselmar den ultimata formen och tingens innersta väsen. I den avsiktliga reduktionen finns inget utrymme för emotionella övertoner eller överflödiga gester. Det är istället konsten som viskar utan att aldrig ta till några utropstecken. Mellan skulpturerna och måleriet i rummet vibrerar en hypnotiserande dragningskraft. En välgörande tystnad lägger sig tätt och binder allting samman.

Januari 2021 Av Joanna Persman