Tystnad tagning!

Klappan slås samman framfor Per Kesselmars verk och ögonen söker oroligt efter händelser i de wide screen-liknande objekten, där vita målade rektangulärer avskärmas av mörk metall, och i de verk som utsträcker sig likt smala delvis bemålade metallhyllor i rummen. Kesselmar ställer onekligen höga krav på betraktaren med sin Iågmälda konst.

Belöningen för den som trots allt inträder i Kesselmars värld är större än vad man först kan ana: när det nedskruvade uttrycket sakta och smygande demaskeras väcks perceptionens allra känsligaste nivåer. Den som befinner sig i detta nästanIäge, som tangerar, men aldrig övertrader en visuell nollpunkt, möter en värld där inget Iängre visar sig färglöst utan där allt plötsligt kan få oväntad kulör, oväntat liv och skulptural kropp. Detta är ett uttryck där all förvandling ar möjlig, där material och stoffer tycks utmana varandra och växla frivolt i en Iågmäld växelsång som får det hårda att te sig mjukt och det varma förefalla isande och kallt. Ett centralt moment i detta gäckeri är ljuset som Kesselmar aktiverar för att det i mötet med pigmenten skall blotta ett oändligt djup eller en knappt skönjbar skiftning.

Påtagligheten i verken förstärks av att Kesselmar under senare år konsekvent arbetat med och på järn, ett material som onekligen lyfter den omsorgsfullt apterade färgen. Det är järnet som ger färgen dess resonansbotten och tyngd, samtidigt som färgen i dess lager på lager uppnår avsedd rusning, skiftning och skugga; helt enkelt generar en yta öppen för ljus som en medskapande storhet.

Förvandlingarna i verken är milt sagt subtila och Kesselmar framstår ofta som en lyriker vars måleri är lika mycket objekt, som måleri, lika mycket solitärt som i relation till det omgivande rummets väggar. Speciellt med sina synvillor mot vägg utmanar Kesselmar vår varseblivning samtidigt som han i mer teoretiska termer också töjer på begreppet för måleriets plats i rummet i det att verken i sig uppstår någonstans mellan en krass omgivande vardag och en mer upphöjd minimalism. Kesselmar vrider sålunda ledigt på den konstruktiva traditionen samtidigt som han också ympar densamma med mänsklighet då man i de tidskrävande funderingarna finner trådar in i en vidare existentiell zon, med generöst utrymme för begrundan om vår egen oändlighet tillika fysiska position.

Med sina måleriska och handfasta objekt riktar Kesselmar till oss alla en ödmjuk önskan om tagande av tid. Den kloke accepterar erbjudandet, stillar sig ett ögonblick, och märker plötsligt att genom dessa verk finns chans att se och möta livet med andra och något mer nyfikna ögon.

Mårten Castenfors