För några år sedan gjorde Per Kesselmar en utställning tillsammans med Matthias van Arkel i Botkyrka konsthall, faktiskt en av de mer minnesvärda presentationerna i konsthallens ganska imponerande historia. Gemensamt för de bägge konstnärerna var ambitionen att vända ut-och-in på såväl måleribegreppet som måleritraditionen, för att därigenom sopa undan en hel del av den kulturhistoriska spindelväv som vanligtvis hindrar vår omedelbara upplevelse av konstverket. Nu tillhör inte denna uppgift den enklaste man kan ta på sig. Just måleriet omges av ett tjock lager tradition, vilket gör det vanskligt för även den bäste konstnär att hitta vägarna runt eller igenom våra bildfördomar. I sin nya utställning på Galleri Göran Engström fortsätter emellertid Kesselmar sitt projekt, glatt ignorerande eventuella varningar.

”Den meningslösa kuben” är titeln på Tom Sandqvists numera klassiska avhandling om minimalismen, och i viss mån fungerar den tämligen bra som beskrivning på Kesselmars verk. Sandqvists analys av meningslösheten hos minimalismen har förstås inget mer konstnärlig moral att göra – med begreppet ”meningslös” avses här inte ett kvalitativt värdeomdöme, utan det sakliga konstaterandet att det minimalistiska konstverket är dränerat på alla meningsskapande referenser utanför den sfär som begränsas till dess egen fysiska utsträckning i rummet. Inte heller Kesselmars verk söker flörta med distraherande fenomen som naturlikhet eller kulturella associationer. Såväl i valet av färger – det är egentligen mest tal om olika vita och grå nyanser – som i formspråket arbetar han på den mest grundläggande nivå man kan finna.

Han utgår från ett klassiskt, minimalistiskt uttryck, den platta formen monterad på direkt på väggen, och även materialmässigt anknyter han till de riktigt hårdföra minimalisterna genom bruket av järnplåt som grund för sitt måleri. Men där hejdar han sig i apostroferingen av traditionen. Det är nämligen inte det fysiska konstobjektet i sig som intresserar honom, utan effekterna det får när det konfronteras med ljuset i dess olika tappningar. Kesselmar benämner avsiktligt sina verk ”screens”, och det är ungefär den uppgift som de har. Ibland bygger han upp ljusa, nästan transparenta färgfält i lager på lager med den gråsvarta järnplåten som grund. Andra gånger har han sågat ut samma rektangulära form ur plåten för att därigenom låta den bakomliggande väggens färg träda fram som ett medium likvärdigt med resten av verket.

Genom att placera plåtarna på varierande avstånd från väggen – antingen lodrätt eller vågrätt stöttade ut från väggen med hjälp av sinnrika små benkonstruktioner – förmår Kesselmar experimentera med ljus och skugga på samma sätt som en impressionistisk målare hade gjort med färgerna på paletten. Att han därigenom kommer att befinna sig ganska nära den minimalistiska skulpturen (en ännu mer traditionstung genre) tycks inte bekomma honom så mycket. Kesselmar är inte objektfixerad på något sätt, och han verkar heller inte upptagen av frågan om verken är slutna i sig själva eller om de besitter en mening utanför järnplåtens kant. Hans fokus ligger snarare på det processuella området, vilket i klartext betyder att han vill dra betraktaren in i ett förlopp genom vilken vederbörande växer i medvetenhet om egenskaperna hos det egna (och ack så bedrägliga) seende.

Detta är nu ingen braskande nyhet i konstvärlden. En stor del av inte minst det samtida måleriet uppehåller sig vid just fenomen av det slag som Kesselmar söker inringa. Vad som måhända skiljer Kesselmar från sina kolleger är emellertid den spänningsalstrande ambivalens som finns hos honom mellan relationen till traditionen och frigöringen från densamma. Per Kesselmar är inte ute efter att polemisera med minimalismen, men han vill tveklöst flytta fokus bort från objektet till betraktaren som subjekt, låt vara att det inte är med alla de mest vildvuxet subjektiva känslorna i högsta hugg som vi förväntas möta hans verk. I ett avseende dyrkar han den minimalistiska renheten i ett högstämt formspråk, i ett annat ger han utrymme för var och en av oss att beträda hans omsorgsfullt krattade konstnärliga förgård med våra egna individuella förutsättningar som bagage. Det gör hans verk till en ovanligt mänsklig, och medmänsklig, variant av en estetisk tradition som annars inte brukar kännetecknas av någon mjukare materia.

Anders Olofsson, konsten.net 2006-01-09