I vår tids visuella överdåd finns det olika strategier för att göra sig sedd. En del försöker överrösta eller gå på det spektakulära. Andra, som Per Kesselmar, väljer att skruva ned tilltalet och hoppas på att betraktaren skall stanna upp och kanske använda den koncentration som annars används för att avskärma, till att upptäcka detaljrikedomen.

För Kesselmar går vägen via en stram reduktion. Uttrycket begränsas till geometriska järnplåtar som delvis är obehandlade och delvis är bemålade med nyanser av vitt. Men väl jag stannar till inför verken upptäcker jag betydligt fler egenskaper. Mest uppenbart är hur effektivt Kesselmar arbetar och komponerar med frånvaron. I vissa verk har han helt enkelt fräst ut former ur plåtarna. Plåtens tjocklek ger här plats för ett slags rumslighet som också ramar in galleriväggens vithet och gör den till en del av verket.

I verk som "Full view" har han låtit de tunna metallramarna bilda "ben" för skivor som likt bordsytor skjuter ut från väggen. Här blandas det bokstavliga rum verket skapar med optiska fenomen som skuggbilder under ytorna och reflektioner på väggarna. Ljuset framträder som ett annat av Kesselmars mest viktiga redskap.

Begränsad kolorit på en kvadratisk form låter som en kliché på den modernistiska konstens strävan mot ett enhetligt uttryck. Men Per Kesselmar tar sig förbi stereotypen, kanske främst genom att han hela tiden förskjuter sin egen gräns. Det handlar inte bara om skuggor och tomhet. I "Green screen" visar sig det målade fältet bestå av en mångfald ytor som lagts, något förskjutet, ovanpå varandra.

Per Kesselmar går från den mycket stabila geometriska formen och den mycket solida järnplåten över i mer ogripbara egenskaper som frånvaro och ljus. Dessa små steg mellan det faktiska och det imaginära blir till fascinerande förskjutningar. Det är subtilt på gränsen till det osynliga och definitivt värt att se.

Håkan Nilsson, Dagens Nyheter 2006-01-14