Per Kesselmar
Full View

Först ser man nästan ingenting. Rum efter rum visar sig i ett lätt dis, ett jämnt ljusdunkel, där man efter en stund urskiljer två- och tredimensionella målningar. De förefaller vara monokroma hinnor av vitt på svart botten i långa format. Vid första anblicken är det svårt att urskilja var målningarna har sin början och slut; plana plåtar, utskjutande plan, stående kvadrater, utskurna ytor och framskjutna partier skapar en vag osäkerhet kring vad som är yta eller tomrum, plan eller en form, förgrund eller bakgrund.

Per Kesselmars målningar är uttryck för ett avancerat måleri som utmanar och demaskerar dess innersta väsen. Till sin form och till sitt utseende är måleriet ”minimalt”, utan åthävor och stora gester. Det är inte att förväxla med minimalism, en konsthistorisk och modernistisk epok med dogmatiska förtecken för att proklamera konstverkets autonomi. Per Kesselmars verk är ytterst kontextuella och relationella, de gränsar snarare till romantik och stämningsmåleri. De handlar mer om betraktaren och betraktarens förmåga att frammana diffusa fenomen än om objektet.

Var uppstår målningen? Verken liknar tomma projektionsdukar där själva filmen saknas. I all stillsamhet växer måleriet fram, det ”framkallas” genom vår egen perception, genom ljusreflektioner, återsken, ytornas brott och brytningar, kontraster och diffusioner, ljussättningen, väggfärgen, målningarna intill och konstnärens finkänsliga laborerande med färgens och ytans yttersta gränser. Målningen uppstår på näthinnan i intim samverkan, i ett pågående samtal, mellan betraktare och verk.

J W von Goethe åtskilde i sitt ”Utkast till en färglära” (1790 – 1807) tre sorters färgfenomen; fysiska, fysiologiska och kemiska. Färgen som visar sig på näthinnan är främst framkallad av de fysiologiska färgernas magi.

"För att vi ska förstå dess[ färgernas] särart, så krävs det, att vi närmar oss den med största öppenhet och mångsidighet. Det kräver vår sinnesglädje, vår skönhetslängtan, fantasi, intuitiva känsla, inlevelseförmåga och strävan efter delaktighet."
Ur förord av Arne Klingborg och Pehr Sällström till Goethes färglära (Kosmos förlag 1979).

Goethe utforskade och experimenterade med seendet, färgerna och ljuset och beskrev bland annat ”hur lätt färgerna uppstår”, hur ögats känslighet för ljus på ett ögonblick kunde åstadkomma ett färgspel. Han beskrev hur dessa fenomen blev starkare ju mer dämpat ljuset var och hur t ex skymningsljuset påverkade ögat så att det blev mer ”utvilat och mottagligt”.

”Sent om kvällen den 19:e juni 1799 gick jag av och an i trädgården med en vän. Skymningen höll just på att gå över i klar natt. Vi såg då tydligt något som liknade lågor, som visade sig i närheten av blommorna på den orientaliska vallmon, vars blommor utmärker sig för sin mycket mäktigt röda färg. Vi ställde oss framför blommorna, såg uppmärksamt på dem, men kunde då inte längre se något särskilt, tills det slutligen lyckades oss att efter mycket vandrande fram och tillbaka, varvid vi såg det hela från sidan, få denna syn upprepad så många gånger vi ville. Det visade sig att det var ett fysiologiskt färgfenomen…"

Per Kesselmars målningar är både lågmälda och uppfordrande. De kräver vår uppmärksamhet, känslighet och vår tid. De blir då synliga som en magisk eller en annan slags natur. Vi blir medvetna om deras dimensioner. Paul Cézanne ville verka som en ”seendets Noaks ark” och rädda den sebara världen (Peter Cornell, Saker, 1993). Han beskrev måleriet som en mötesplats mellan naturtillståndets kaos och varseblivningens organisering. Han eftersträvade en förtätning och förtydligande av det han avbildade för att beskriva och förstå dess väsen. Per Kesselmar använder sig både av förtätning och av upplösning, verken är rena och tydliga objekt lika väl som sublima målningar på vår näthinna. Han har därmed släppt all kontroll över sina verk, de uppstår när vi vill och förmår se dem. Här kan man ana romantikens tankar och tilltro till den skapande människans möjlighet att skapa egna inre bilder.

Varje målning som man möter, eller ingår samtal med, i utställningen föder nästa målning. Efter en stund blir perceptionen så pass uppmärksam och medskapande att även rummet, snickerierna och golvspringorna blir oväntade projektionsytor. Man ser då djupare och i flera dimensioner.


ELISABETH FAGERSTEDT
Musiechef Uppsala Konstmuseum