Det finns ingenting i Per Kesselmars målningar som i traditionell mening gestaltar en yttre verklighet. Också det anekdotiska och berättande är dem främmande. Snarare slås man av hur konsekvent de värjer sig mot referenser bortom den fysiska bilden. Med en lågmäldhet som måste kallas intensiv betonas själva materialiteten: närvaron är konkret och målningarna framstår som objekt (vilket några i bokstavlig mening är). Samtidigt utstrålar de ljus starkt eller dunkelt som skänker bilderna en okroppslig lätthet. Skulle man peka ut ett gemensamt drag hos dessa arbeten ligger förmågan att omsluta motstridiga egenskaper nära till hands.
Kontrasterna i valör är ofta drastiska men färgmässigt rör sig Per Kesselmar inom ett snävt register: det grå. Till skillnad från vad som vanligen sägs, att grått är grått, rymmer färgen en sällsam rikedom. Även det vita, som utgör ett lika dominerande inslag, överraskar med sitt omfång: när blicken vilar i bilden framträder toner som sträcker sig från en värmande rödhet till ett kyligt blått.
Motsägelsefullt eller inte: förhållandet mellan målningarnas återhållna uttryck och deras påtagliga sinnlighet rymmer en fruktbar spänning. De subtila variationerna lockar till ökad uppmärksamhet och efter en stund framträder egenskaper man först bara anade; därutöver blir man medveten om att blicken har en taktil förmåga att den faktiskt berör. Utan att nudda målningarna känns ytans marmorlenhet.
Mellan de mörka och ljusa fälten finns en gräns som på samma gång är tydlig och svårfokuserad. Det vita ligger i tunna lager som sällan riktigt överlappar varandra vilket ger kanten en flimrande karaktär; först på ett visst avstånd blir gränsen distinkt tackvare kontrasten mot det underliggande grå. Kantens utseende skapar ytterligare en effekt. De vita skikten bygger ut i rummet och ger målningarna ett reliefartat uttryck. Ser man de från sidan är dem dock platta och påfallande tunna.
Slutenheten som utmärker Per Kesselmars arbeten är något annat än formalismens strävan efter bildens autonomi. Hållningen för det är så den bör beskrivas har i första hand med integritet att göra. Och när man talar om avgränsningen måste man även nämna det avsiktliga beroendet av rummet där arbetena visas: väggens vithet är i vissa fall en del av själva bilden. I all tysthet tycks ett samtal pågå mellan målningarna och platsen.
Visserligen saknas motiv men när man försjunker i bilderna inträffar något oväntat: ljuset väcker hågkomster. Förr, på sextio- och sjuttiotalen, var det vanligt med filmstunder i hemmen. Scener från sommarlov och vintrarnas skidutflykter på vidsträckta havsisar flimrade förbi; under slutvinjetten bländades ögonen av några sekunders ljussken innan det blev svart och lampan i rummet tändes.
Paradoxalt: genom målningens nålsöga befinner man sig plötsligt i minnets oändliga rymd.

Niclas Östlind, chefsintendent på Åmells